tisdag 29 november 2016

En smak av dövblindhet

Hur är det egentligen att inte höra? Och samtidigt inte se?

Tobbe, och många med honom, lever med detta dagligen och alltid. Med ett synfält på cirka fem procent på ett öga och noll på det andra och med en allt mer dalande hörsel ska han tackla sin värld. En värld som ibland är förstående men oftast inte. En fysisk värld som är otillgänglig. En virituell som är mindre begränsad med rätt anpassningar. Med ledsagning och dövblindtolkar blir den fysiska världen mer tillgänglig, men bara vid de tillfällen ledsagaren eller tolken finns närvarande.

Lite fakta. Ungefär 80 procent av vår omgivning tolkar vi med hjälp av vår syn. 15 procent tar vi in genom hörseln. Resterande fem procent delar känsel, smak och lukt på. Fem procent. Det är inte mycket det…

Lite mer fakta. Dövblindhet är ett paraplybegrepp. Det finns de som är födda helt döva och helt blinda men dessa personer är extremt få. Det vanliga är en kombination av en hörselnedsättning och en synnedsättning: en del är födda döva och har fått en synnedsättning senare, andra är blinda men har en hörselnedsättning, åter andra har en hörselnedsättning och en synnedsättning. Det viktiga att komma ihåg när det gäller dövblindhet är att ett plus ett verkligen inte blir två. Ta bort 95 procent av dina sinnen och det är inte svårt att begripa vidden av det hela. Att sedan förstå är en helt annan sak.

Slut på fakta.

I söndags fick barnen och jag en litet smakprov på hur det kan vara att ha dövblindhet. (Jag skriver medvetet ”ha dövblindhet” och inte ”är dövblind”. Min uppfattning är att en människa inte är sin funktionsnedsättning. Henry är inte hörselskadad, han är inte sin hörselskada. Däremot har han en hörselskada, eller en hörselnedsättning, beroende på vilken term som känns lämplig.) För att utbilda och informera och visa, genom våra egna upplevelser, hade Tobbe fixat en vandring med titeln ”Utan syn, utan hörsel –en vandring genom sinnenas värld”. Vi deltagare parades ihop, två och två, med människor vi inte kände. Vi fick öronproppar, som jag kan tänka mig simulerar en lätt/måttlig hörselnedsättning, samt en ögonbindel. Genom denna gick det att skilja på ljus och mörker men inte mer än så. Vi ombads att inte prata under ledsagningen.

Under en timma ungefär bestod min värld av en hand.

Denna hand visade mig vägen. Svängde handen, svängde jag. Stannade handen, stannade jag. Handen visade mig vad som fanns att uppleva med känseln, med doftsinnet. Handen visade mig tallriken och muggen. Jag hittade min lussekatt men missade helt att det även låg en pepparkaka på tallriken.

Utan synen blir marken du går på så oändligt mycket mer påtaglig, förändringar i underlaget, rötter, kottar, uppförslut och nerförslut. Allt märker dina fötter. Ser du har din hjärna redan berättat för fötterna att ”nu kommer du trampa i sand, så här känns det”. Nu ska dina fötter förmedla det till din hjärna; ”oj, nu går du i sand. Vilken överraskning! Jasså, försvann marken framför din fot. Som det kan bli!” Hjärnan är rätt trög på att förmedla känselintryck jämfört med synintryck.

En hand. Min värld.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar