Tänk, för ungefär två år sedan satt vi där nere i Lund och väntade på att Henry skulle få sitt CI inkopplat. Jag kommer ihåg pirret i magen, då när jag fortfarande hade den där konstiga och lite olustiga känslan i magen varje gång det var dags för ett hörselrelaterat besök. Olustkänslan fanns med mig i mer än ett år och var säkert en del i hela processen kring att få ett barn med ett funktionshinder. Det ÄR en stor omställning att få ett barn som inte är som alla andra, det är mycket att lära, mycket att ta in och mycket att bearbeta. Det är okej att få vara arg, ledsen, förvirrad. Det är okej att befinna sig i förnekelse, att misstro läkare och andra proffs.
Det är precis lika okej att inte sörja, att inte tycka att det är en stor sak. Alla människor reagerar på olika sätt, det finns inget rätt eller fel. Jag kommer ihåg att jag undrade när jag skulle bli ledsen, alla andra som varit i samma sits verkade sörja mer än vad jag gjorde. Givetvis var det inte så men just där och just då kändes det som att jag var en sämre förälder för att jag inte grät. Visst sörjde jag, men utan tårar. Jag sörjde orättvisan i det hela, jag sörjde (och sörjer fortfarande ibland) det faktum att Henry kommer att möta okunskap, att han kommer att få jobba hårdare, att han kanske inte kommer att vara delaktig, att han kanske kommer att tycka att hans egen familj inte inkluderar honom.
Samtidigt som Henry är den som får leva med sin funktionsnedsättning har han gett mig oerhört mycket. Han har gjort mig stark och mer empatisk, han har gett mig insikter om min omvärld som jag inte haft utan honom. Själv är han ännu inte medveten om att han är annorlunda än majoriteten, han vet vad hans hjälpmedel gör för honom men han är för liten för att reflektera djupare än så. Tids nog kommer säkert frågorna och tankarna. Varför är jag annorlunda? Varför fungerar inte mina öron? Varför kan jag inte få nya öron?
Tills den dagen njuter jag av att lyssna på min kloka underbara unge. Han pratar och berättar och jag förundras varje dag över tekniken. Den teknik som gör att jag kan ge mitt barn mitt modersmål. Det språk som jag behärskar till fullo och det språk jag med kärlek ger till mina barn. Språk, den finaste gåva som finns. Jag förundras av den teknik som funnits i 30 år och som Henry fick ta del av den där dagen i december för två år sedan. Samtidigt, och jämsides tekniken, får jag chansen och möjligheten att få lära ett nytt språk och med det lära känna en ny kultur. Jag lär mig om dövas historia, om förtyck och om gemenskap. Jeg vet inte om Henry kommer att bli en del av denna gemenskap men jag vill iallafall ge honom en grund så att han själv kan få välja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar