Hur går det med det egentligen?
Det känns som en halv evighet sedan jag skickade in alla sidor som förhoppningsvis ska leda till att Kammarrätten kan tänka sig att ge saken prövningstillstånd. Häromdagen slängde jag iväg ett mail för att få en statusuppdatering och om en till två månader kommer fallet att tas upp. Så, i mitten av april kommer en lätt obehagskänsla att lägga sig i magen när det är dags att hämta posten, för att den dagen det ligger ett brev från Kammarrätten i Göteborg utvecklas till akut nervositet och allmänt nervdaller.
Jag har gått igenom detta känsloregister några gånger men jag är ändå inte redo. Inte redo för hur jag kommer att reagera om de säger att vi inte har ett allmängiltigt fall. Jag vet att jag kommer att reagera med ilska frustration tårar och en stor portion oklädsam missunsamhet. Jag kommer att vara misunsam på alla föräldrar vars barn med samma problematik som Henry lyckas få ett högre vårdbidrag. Jag kommer att undrar vad vi gör fel, om vi inte gör allt vi kan för att Henry ska ha en postiv och bra språkutveckling. Om vi lägger för lite tid på att lära teckenspråk, tänka på verbal kommunikation varenda gång vi pratar med Henry, läsa och lära från både vetenskap och andra föräldrars upplevelser och erfarenheter, rusta Henry med en god självkänsla, föra ändlösa samtal om ljudanpassning på förskolan, fatta riktigt svåra beslut som skolform och vilken typ av skola vi ska välja för att Henry ska få de bästa förutsättningarna för delaktighet på hans vilkor.
Nej, jag är inte redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar