söndag 9 februari 2014

Ett språk är ett språk är ett språk

Efter ett par inlägg på allas vår kära Facebook har jag funderat mycket på å ena sidan teckenspråk och deaf-power och å andra sidan ickebehovet av teckenspråk och CI. Jag har så fruktansvärt svårt att förstå båda sidornas ståndpunkt, varför måste det ena utesluta det andra? Varför måste teckenspråket försvinna bara för att fler och fler barn får CI? Varför väljer så många föräldrar bort teckenspråket för sina döva eller hörselskadade barn?

Jag kan förstå många av synpunkterna från döva/teckenspråkiga, jag vet att det finns en stor okunskap om vad CI är och kan göra, och jag förstår rädslan kring en ny era av oralism. Jag förstår att förtycket döva utsatts för under en väldigt väldigt lång tid lever kvar, både bland generationerna som levt språklösa tills dess de börjat skolan och generationerna som fått teckenspråk från första början, men jag har så svårt att förstå det extrema hat som verkar finnas för CI hos vissa personer. Varför är det så fult att vilja höra? Varför är det så fult att vilja att sitt barn ska höra? Ger man inte sitt barn de absolut bästa förutsättningarna genom att både vara trygg i sin identitet som döv, att ha ett rikt teckenspråk men även få tillgång till en värld  där majoriteten av befolkningen rör sig i? Vad är det för fel att önska att sitt barn har tillgång till båda världarna, att kunna kommunicera med den hörande världen utan tolkar, utan skriftlig kommunikation? Blir inte världen så mycket större om barnen får tillgång till teckenspråk OCH talspråk?

Precis lika svårt har jag att förstå varför man som hörande förälder väljer bort teckenspråk å sitt barns vägnar. Varför väljer man att helt och hållet göra sitt barn beroende av teknik för att kunna vara delaktig? Förnekar man att barnet är dövt eller gravt hörselskadat? Är man rädd för att försöka lära teckenspråk? Är det skamligt att teckna? Jag förstår verkligen inte. Väljer man bort teckenspråk för att CI-teamen säger att teckenspråk inte behövs, för att vissa organisationer är mer anti-teckenspråk än andra? Jag förstår inte heller varför så många läkare förespråkar talspråk, att man som förälder inte ska teckna till sitt döva barn. Jo, jag kan förstå att de säger så ur ett rent medicinskt perspektiv men ur ett helhetsperspektiv förstår jag det inte och ur ett mänskligt perspektiv förstår jag det inte. Vi har haft turen att inte stöta på personer som ifrågasatt vårt val att använda teckenspråk. Vi har varit tydliga med att vi siktar på trespråkighet och vi har varit tydliga med att vi gör det på vårt sätt. Vi vill inte att Henry ska bli äldre och ifrågasätta varför vi valde bort teckenspråk. Kanske kommer han aldrig att använda teckenspråk, kanske kommer han att välja teckenspråk framför talspråk, kanske väljer han att situationsanpassa språket. Vem vet. Han får bestämma, vi ger honom verktygen.

Genom att inte teckna, eller åtminstone försöka teckna, till mitt barn visar jag tydligt barnet att det inte duger som det är, att det måste fixas. Genom att inte teckna kan jag inte kommunicera med mitt barn när ljudmiljön är dålig, när barnet inte kan eller vill ha sitt CI på. Genom att inte teckna måste jag alltid lita på att tekniken är ofelbar. Det finns ingen ofelbar teknik. Den fallerar alltid vid något tillfälle.

Hur känner ni kring detta?




10 kommentarer:

  1. Jag har ingen anknytning till de hörselskadades värld så jag får kanske inte tycka men håller med dig helt och fullt. Fler språk ger fler möjligheter.
    Det är som att man skulle vägra sitt barn att lära sig språket i det nya hemlandet när man emigrerar eller förneka barnet sitt hemspråk. Ett språk är ett språk är ett språk....

    SvaraRadera
  2. Jag själv är hörselskadad och är tvåspråkig..och känner mig nöjd och har trygghet när jag kan välja mellan dessa två "språken", Håller med dig helt och fullt att man kan ge båda språken och sen kan barnet själv välja när han kan det. Kämpa på!!

    SvaraRadera
  3. jo jag tycker du har rätt.

    SvaraRadera
  4. Bra skrivet! Hälsningar från en medicinskt sett döv tjej som gått integrerad i en vanlig skola i många år och som hör ganska OK med hörapparater och som ska få CI under våren men som älskar teckenspråk och den avslappning och trygghet som medföljer språket. Ja, även jag är för ett språk är ett språk är ett språk. /Åsa

    SvaraRadera
  5. Många bra funderingar du har där!

    Personligen tycker jag att CI är en fantastisk teknik. Det som jag ser som ett stort problem idag:
    1. På specialskolorna gör man skillnad på elever som hör och inte hör. Alla som "hör" går i egen klass och problemet där är att alla är i så olika nivåer ändå och att alla "hör" olika bra, vilket gör att en undervisning på tal inte är så idealiskt för den målgruppen ändå.
    2. Att man gör skillnad på "döv" och "döv med CI" gör att de som har CI tror sig vara bättre än de som är totalt döv
    3. Att föräldrar talar om sina barn med CI att det är bättre för dem att ha CI än att vara totalt döv, även om de gör det direkt eller indirekt, vilket även orsakar att barn med CI tror sig vara bättre än de som är totalt döva
    4. Att det inte finns en samverkan mellan specialskolor, integrerade hörselklasser, specialpedagoger, rådgivare, logopeder, CI-läkare och socionomer när det gäller information om teckenspråk, undervisning, CI, hörapparat osv osv.

    Jag tycker att ju fler språk man kan och ju fler sätt man kan kommunicera på är bara bra - därför förstår jag mig inte heller på Barnplantornas ståndpunkt att teckenspråk skadar mer än gör nytta. Jag anser att alla kommunikativa sätt gör nytta och det man måste komma ihåg är att när tekniken inte fungerar har man då behov av teckenspråk och då är det bäst att ha teckenspråk direkt från början för att trygga ett dövt barns språkliga och sociala utveckling.

    Sen tror jag identitet spelar en stor roll. Oavsett om barnet är helt döv eller har CI och oavsett om barnet går i en vanlig skola eller i dövskola så behöver barnet omges sig med andra barn i liknande situation för att barnet inte ska känna sig ensam. Då tror jag faktiskt att i sådana fall där föräldrarna är döva räcker det med att man har teckenspråk hemma och kan gå integrerat, med förutsättning att man får de rätta stöden. I de fall där man inte har döva i sin närhet tror jag det är viktigt att barnet har rätt till att träffa andra döva och barn med CI så ofta som möjligt. Sen får barnet själv bestämma om hen känner sig hemma i den teckenspråkiga eller den talspråkliga världen.

    Det viktiga är valmöjligheter tycker jag.

    SvaraRadera
  6. Hej!

    Vad bra skrivet! Jag är barndomshörselskadad o har idag dubbla CI. Jag håller med dig fullt ut i det du skriver, för tack vare att jag fick möjligheten att lära mig teckenspråk oxå o även då talspråk, så kan jag idag välja vilket språk jag använder till i vilken situation jag är i.
    Mina cippar ser jag som avancerade hörapparater som ger möjligheter att höra. Ungefär som glasögon ger de med sämre syn möjligheter att se bättre. Ju fler valmöjligheter med hjälpmedel o redskap till kommunikation, desto större chans till att budskap mellan sändare o mottagare går fram anser jag. :-)
    Man ska ges möjlighet till att välja.

    SvaraRadera
  7. Jag håller med fram till sista stycket. Man är inte en dålig förälder om man "väljer" tal framför tecken eller tecken framför tal om det passar barnet. Allt måste ju utgå från barnet och den situation det är i. Generaliseringar går fetbort (ursäkta språket).

    SvaraRadera
  8. Heja Henrys mamma! Som barndomshörselskadad, med grav nedsättning och CI-op inom en inte allför avlägsen framtid, håller jag med dig. För mig är tekniken värd ett nobelpris, men utan teckenspråket skulle jag inte orka. Att ge sitt barn valmöjligheter är en kärleksgärning, på samma sätt som att inte göra det är misshandel.

    Sen tycker jag det signaturen Petra säger om identitet är jätteviktigt: För att våga ta plats och stå upp för sina egna behov krävs en trygg identitet och en positiv självbild. Men för att få detta måste barn få vistas i sammanhang där de känner igen sig i andra.

    SvaraRadera
  9. Bra funderingar! Är själv hörselskadad, blivit ännu värre med åren. 2 av mina barn är också hörselskadade. Vi valde att inte använda teckenspråk då det hämmade utvecklingen OCH viljan att prata hos min äldsta. Kan inte teckenspråk själv heller. Däremot så använder vi hela kroppen när vi pratar med varandra och har egenpåhittade tecken för en del saker. Om vi gjorde fel var? Det vet jag inte ännu. Men det känns som om vi gjorde rätt för på förskolan går just nu 2 av deras fröknar på teckenspråkskurs, men dom använder det inte för fem öre i förskolan. MEn som sagt, jag tror att man måste se till varje individ och situation (mina barn är flerhandikappade så det blir lite som att välja vilket problem som är det mest primära just nu) /Ylva

    SvaraRadera