måndag 30 december 2013

Tankar om året som snart är tillända

Ytterligare ett år har gått och jag sitter här i soffan och funderar på hur hörselåret 2013 bäst kan sammanfattas. Efter en intensiv vår med inkoppling av CI, flera återbesök på CI-kliniken, förberedande möten med förskolan inför förskolestart, veckobesök hos specialpedagogen, beslut från Försäkringskassan angående vårdbidrag och överklagan till Förvaltningsrätten samt vår första teckenspråksvecka som TUFF-deltagare kom sommarlovet. När det gäller hörselhabilitering gäller skolårets indelning med en tydlig vårtermin, en tydlig hösttermin och tydliga lov därimellan. Himla synd att det inte gäller övriga livet också.

Hörselmässigt blev hösten lite lugnare med helårskontroll av CI't, teknik-och kommunikationsmässa i Lund, vår andra teckenspråksvecka, besök hos specialpedagogen två gånger i månaden, beslut från Förvaltningrätten angående vårdbidrag och överklagan till Kammarrätten, inskolning på förskola, massor av mailkontakt med förskolechefen angående undermålig ljudmiljö, möten med förskolepersonal och förskolans specialpedagog. Privat var det en turbulent höst vilket resulterade i en ny tjänst på jobbet för min del och arbetslöshet för maken. Det har med andra ord varit ganska jobbigt och julen kom lägligt med ledighet, vila, lugn och ro.

Under året som gått har hela familjen landat i vårt nya liv tror jag. Vi är trygga i vetskapen om att Henrys CI hjälper honom, han hör sin omvärld och han pratar som vilken nybliven tvååring som helst. Vi är trygga i vårt beslut att lära oss teckenspråk, att vi valt att inte lyssna på de som sagt att teckenspråk inte behövs eller stör talutvecklingen. I Henrys fall tror jag faktiskt att båda kommunikationssätten hjälper snarare än stjälper varandra. Han älskar iallafall att både teckna och tala, mycket och ofta.

Under året har Henry gått från en bebis till en liten (stor) pojke, han är fysiskt högrest och bär kläder som passar en fyraåring. Han har idag flyttat ut ur sin spjälsäng och in i ärveväxasängen (men han har inte kommit på att han kan ta sig ur den själv). Han har ett djävulskt humör och har just kommit in i något slags tvåårstrots. Han är envis och bråkar gärna med storayster. Han är kärleksfull och ömsint när han inte pucklar på syran, han gillar att pussas och kramas. Han har, liksom sin syster, förmågan att prata hål i huvudet på sin omgivning och han är helt på det klara hur han ska charma sin omgivning. Han är social och öppen och rolig. Han gillar musik och sång och han ÄLSKAR ost och oliver.

Han är helt enkelt en helt vanlig tvååring som råkar har diverse hjälpmedel för att kunna uppfatta världen som "hörande". Han är född in i en hörande familj och befinner sig än så länge i den hörande världen. Framtiden kommer att visa vad han vill göra och hur han kommer att uppleva sin värld. Jag hoppas att han kommer att kunna välja och framför allt vilja välja utifrån situation och behov och inte utifrån människors förväntningar på honom. Vår uppgift är att göra honom stark och trygg, han ska aldrig behöva be om ursäkt för att han inte hör, han ska aldrig be om ursäkt för att han behöver mer hjälp eller dyr teknik. Han ska aldrig be om ursäkt att han är den han är.

I bästa facebookgruppen har vi det senaste dygnet pratat om sorg och hur vi tagit emot nyheten att våra barn inte hör som de flesta andra barn. I mitt fall blev jag aldrig direkt ledsen, jag har ännu inte gråtit (men väl fällt en och annan glädjetår vid diverse framsteg) men jag har ältat och jag har varit arg. Ältandet ledde till den här bloggen, som ett sätt att kunna avhandla olika saker och gå vidare. Ilskan berodde på orättvisan i att just min lille plutt har fått lite annorlunda förutsättningar än de flesta andra, att han kommer att få kämpa lite hårdare och lite mer än många andra. Att han inte lika självklart kommer att kunna vara delaktig på samma villkor som hörande barn och som hörande vuxna. Jag blir fortfarande arg och upprörd och ilsken men nu mer på praktiska saker, på ljudmiljöer som inte är som de ska och på vårdbidrag som ges ut godtyckligt. Jag vet att jag kommer att bli ledsen, att jag kommer att bli arg och förbannad. Den dagen Henry kommer hem från förskolan/skolan och visar med ord eller handling att han är annorlunda än andra barn kommer nog tårarna. När han frågar oss varför just han inte hör, när han blir arg och ledsen kommer även jag att bli ledsen. Jag kommer att bli arg och förbannad många många många gånger men jag är beredd på det och jag är redo.

Jag har blivit stark men jag har blivit stark på min sons bekostnad.

Tillägg: som en klok människa skev i mitt facebookflöde för en liten stund sedan, jag har blivit stark tack vare min son!

fredag 27 december 2013

Henry tecknar

Igår hade Henry teckenspråkslektion med mormor och jag lyckades fånga det hela.



torsdag 26 december 2013

Lite hörseltankar igen

Maken och jag har under en längre tid funderat på hur Henrys hörsel faktiskt funderar. Han har inte velat ha sin hörapparat på ett tag, audionomen säger att det inte är så mycket att fundera över just nu eftersom han gärna har sitt CI på och det verkar räcka bra för honom. Nej öpappawat säger han och skakar på huvudet. Säger han nej till hörapparaten för att den är obehaglig? Säger han nej för att volymen är för hög? Säger han nej för att den är för lågt inställd och inte hjälper honom eller säger han nej för att det är kul att säga nej? Jag längtar till den dag då han själv kan berätta för oss hur han upplever sina hjälpmedel och om de fungerar som de ska eller inte.

Henry pratar väldigt mycket, han upprepar det vi säger och visar oss genom uttal av ord att han hör vad vi säger. Han hör från avstånd, han hör utan hjälpmedel inom ett visst avstånd och genast kommer tvivlet fram. Kan han verkligen höra så bra med sina hjälpmedel? Kan han verkligen sitta vid middagsbordet utan hjälpmedel och höra vad vi säger? Tänk om läkarna haft fel? Tänk om Henry hör bättre än vad alla trott? Tänk om testerna visat fel? Tänk om vi valt att ge honom ett CI när han inte behöver det? Tänk om vi har förstört den naturliga hörsel han hade på CI-örat? Tänk om tänk om tänk om.

Igår var hela familjen inklusive morföräldrar samlade i köket, fläkten gick och det var prat runtomkring. Någon sa något till Henry och vi såg på honom att han inte riktigt hängde med. Maken och jag utbytte blickar och båda visste exakt vad den andra tänkte. -Åh tack gode gud, han hör inte!

onsdag 25 december 2013

Sitt fint Zoë

säger den förståndige lillebrorn till storasyster när myrorna kryper i kroppen hennes.

Sitt fint Zoë säger han samtidigt som han tecknar en kombination av "godis" och "sitt", "fint" med knutna händer istället för bokstaven F och storasysters persontecken "blå".





tisdag 24 december 2013

måndag 23 december 2013

Utvärderingsdags

Varje termin gör Henrys specialpedagog en utvärdering av hans språkliga förmåga utifrån fem områden; lyssna/höra, tal, språk, kognition och kommunikation. Specialpedagogen noterar hur nuläget ser ut samt vilka nya mål som finns inför nästa termin. Listan är flera sidor lång men jag bjuder på några av dem.

  • Lyssna/höra
    • Nuläge:
      • känner igen flera vardagsfraser från hemmet och på förskolan
      • känner ofta igen kända barnvisor, vill ibland sjunga med, ibland med rörelser
      • riktar sig konsekvent mot den som pratar, har en god riktningshörsel på kort avstånd. 
    • Nya mål:
      • utveckla och förstå nya vardagsfraser i hemmet och på förskola
      • ska känna igen och imitera med röst nya barnvisor hemma och på förskolan
      • ska reagera på kända ljud och röster på längre avstånd i känd miljö
  • Tal
    • Nuläge:
      • börjar variera sin röststyrka, svagt och starkt
      • imiterar ofta stavelsekombinationer
      • har utvecklat sitt uttal av kända ord och fraser 
    • Nya mål:
      • ska regelbundet variera sin röststyrka
      • ska oftare imitera stavelsekombinationer
      • ska börja imitera sånger med röst (oftare än idag)
  • Språk
    • Nuläge:
      • börjar på ordnivå uttrycka ett fåtal känsloord
      • börjar använda 2-3 ordsmeningar
      • förstår oftast frågeord Var är? Vem är det? Vill du? genom att svara i ord
    • Nya mål:
      • konsekvent förstå artighetsfraser och imitera tack och varsågod (på svenska och engelska)
      • ska förstå flera uppmaningar i två led (ex ta mössan och lägg på stolen)
      • ska förstå fler substantiv, adjektiv och verb i känd miljö
  • Kognition
    • Nuläge:
      • ramsräknar konsekvent till tre i olika situationer i känd miljö
      • förstår några motsatsord, ex kallt-varmt
      • kan peka ut flera kroppsdelar på sig själv

    • Nya mål:
      • ska börja pekräkna till fem
      • ska öka sitt intresse för att lyssna på nya sagoböcker
      • ska utveckla och förstå fler motsatsord
  • Kommunikation
    • Nuläge:
      • kommenterar ofta vad han hör och uppfattar av informationen från sin omgivning på kort avstånd
      • uttrycker ogta verbalt och med pekningar för vilja och behov
      • förstår principer för turtagning
    • Nya mål
      • ska verbalt eller med gester säga till när han inte förstår eller inte hör
      • ta verrabal initiativ till lek och samspel
      • börja ställa enkla frågor om hur föremål fungerar
Kommentar/utvärdering (i urval):
"Engelska språket har en del annorlunda språkljud än det svenska språket vilket innebär att Henry måste få möjlighet att höra dessa språljud ofta och med regelbundna upprepningar. Henry visar att han är genuint intresserad av att lyssna och förstå sin omgivning. Henry visar oss idag att han förstår en del ironi från förälder. Henry upplevs idag från sin kända omgivning att han är en ordimitatör och en "ordspottare". Henry är intresserad av hur munnen formas utifrån olika ljud. Henry kommunicerar ofta med verbal kommunikation.

Henry har god nytta av teckenspråk/tecken som stöd och utrycker sig ofta spontant med olika tecken i de miljöer som inte är tillräckligt ljudsanerade eller med ett större antal personer i eller om han inte kan uttycka sig snabbt nog så lägger han oftast till tecken innan talet kommer."

Japp, det går bra för den lille skiten! Han pratar och pratar och pratar. Han tecknar och tecknar och tecknar. Åter igen är jag så glad att vi valt att även satsa på teckenspråk och jag bara önskar att vi kunde ge honom mer. Han suger i sig tecken som en svamp (idag teckent för öl. Daddys öl satt han och teckenpratade) och det syns på honom hur mycket han trivs med att både teckna och prata.


onsdag 11 december 2013

Nej

Henrys favoritord.

N E J

Aboslut inte sagt som trots eller för att han inte vill göra någon specifik sak. Mer ett fint lugnt tydligt och ganska vänt nej, som att han smakar på själva ordet. Leende svarar han nej om jag frågar något. Vill du ha glass? frågar jag honom, neej svarar han och skrattar. Nej inte äta latt tack tack. Alla vet ju att två negativa blir en positiv så nej inte bör rimligtvis vara samma som ja, Henry anser det iallafall.

Just nu har vi ett annat favoritord, ett ganska säsongsbetonat sådant.

Lender

Adventskalender är ett viktigt begrepp i en tvååringsliv, speciellt för en tvååring som älskar choklad och presenter. Dodilender öppnas varje kväll efter förskolan under glatt skratt och smaskande, tänk att få äta godis på andra dagar än lördagar. Ren och skär lyx! Adventskalendern med presenter i är också en stor hit och syskonen slåss om vem som får klättra upp på stolen först och få sin present. Henry står högt uppe på stolen och nästan hoppar, det är sååå spännande att få stoppa ner fingrarna i dagens strumpa och gräva fram presenten. Vet inte riktigt hur vi ska hantera dagarna efter jul då kalendrarna har gjort sitt. Det kan bli spännande...


måndag 9 december 2013

Försiktigt optimistisk

Vårdbidrag.

Kanske.

Ett litet pyttehopp har väckts med vetskapen om att Kammarrätten beviljat prövningstillstånd till en medfamilj. Kanske kanske kanske kan vi också lyckas få Kammarrätten att se precis hur godtyckligt försäkringskassan gör sina bedömningar angående vårdbidrag. Kanske ligger ett sådant beslut inte allt för lång borta.

Jag är ytterst försiktigt optimistisk och vågar egentligen inte hoppas på något. Jag blir så frustrerad och upprörd när jag hör om andra föräldrar som lyckas få rätt mot försäkringskassan. Jag skäms för att jag känner mig så oerhört småsint, varför inte glädjas å deras vägnar? Jag frågar mig själv vad vi gör annorlunda än andra föräldrar i samma situation och kommer fram till att vi gör samma saker för att se till att våra barn har det bra. Vi lägger inte mindre tid på vårt barns funktionshinder än någon annan. Vi kämpar för samma sak men försäkringskassan ser inte det utan bedömer utifrån generella guidelinjer. Guidelinjer som verkar vara olika från person till person, från kontor till kontor och från landsända till landsända.

Men ändå, kanske.

onsdag 4 december 2013

Samtal med en forskare

För någon månad sedan stötte jag på en forskare från Stockholms universitet som ville intervjua föräldrar till barn med CI. Det finns i dagsläget inte särskilt mycket forskning kring föräldrars erfarenheter av att leva med hörselskadade barn. Hur upplever föräldrar att det är att ha ett barn som inte hör som andra? Vilken hjälp får man från samhället? Vilken hjälp vill man som förälder ha. Den typen av frågor.

Jag tycker att det är mycket mycket bra att det börjat forskas mer kring detta och därför var det helt självklart att ställa upp. Eftersom forskaren befinner sig i Stockholm och jag inte gör det föreslog jag en Skype-intervju, vi mailade lite fram och tillbaka, bytte kontonamn och sedan "träffades" vi. Visst kändes det lite lustigt att sitta framför en dator, att inte riktigt kunna ha ögonkontakt och inte riktigt uppfatta andra visuella signaler men på det hela taget tycker jag att det fungerade riktigt bra. Vi pratade i lite drygt en timma och bestämde sedan att vi skulle höras om ett tag igen för att fortsätta med intervjun. Den beräknade 1-1,5 timman räckte inte särskilt långt alls, under den tid vi pratade hade vi inte ens kommit till CI-delen av Henrys hörselresa.

Vi bokade in förra fredagen för ett andra skypesamtal men någon dag innan fick forskaren förhinder och vi fick ställa in. Av en händelse skulle storasyster och jag till Stockholm dagen efter så efter en mycket kort betänktetid (och lite praktisk roddning med lån av lägenhet och utkastning av storasyster och min kära lillasyster. Lekplatshäng för deras del och tom lägenhet för min del.) mailade jag forskaren för att se om hen eventuellt var intresserad av att träffas live. På en lördag. Fick tillbaka ett mycket entusiastiskt "ja!" och i lördags träffades vi och pratade i någon timma eller så.

Att få mala på om ett såpass insnöat ämne som Henrys hörsel och mina tankar kring det är lite lyxigt. Dessutom är det väldigt nyttigt för mig att formulera tankar och känslor runt hela processen. Att personen som lyssnar sedan också råkar vara intresserad blir lite bonus.

De två samtal vi haft än så länge har båda varit nya erfarenheter, både för mig och för hen. Det första via Skype och på svenska och det andra ett livemöte fast på engelska. När vi träffades föll det sig naturligt att vi pratade engelska eftersom forskaren är engelskspråkig så när det var dags för själva intervjun frågade jag hen vilket språk hen föredrog. Engelska blev det och det fungerade hur bra som helst. För min del gör det ingen större skillnad, kanske får jag fokusera aningens mer på att formulera mig än när jag pratar svenska men mina resonemang fungerar nog lika bra, eller dåligt, på båda språken. Skönt att kunna välja och inte vara begränsad till stolpig skolengelska. Det har absolut sina fördelar att vara gift med en engelsktalande person.

Trots våra snart tre timmar långa samtal vet jag inte om vi ännu är klara, och ärligt talat tycker jag det är mycket givande för min del att prata med forskaren. Jag hoppas innerligt att hen upplever samma och jag ser verkligen fram att läsa den färdiga avhandlingen, när den är klar om en sisådär 3-5 år.