Jag pratade med min syster häromdagen och vi kom in på Henry och hur det går för honom. Uppdaterade henne lite om vad det skulle innebära om han får ett CI så småningom och hennes fråga till mig var hur jag känner inför detta eventuella händelseförlopp.
Av någon lustig anledning känner jag inte alls lika starkt för det faktum att Henry kanske kommer att få ett CI (vilket också indirekt betyder att han verkligen hör som en kratta), jämfört med hur jag kände för hörapparaterna innan han fick dem. Jag har nog varit medveten om ett eventuellt CI från det ögonblick vi fick beskedet av läkaren och han lite så där i förbifarten nämnde att CI kanske skulle kunna vara ett alternativ. Det känns verkligen helt ok om Henry skulle få ett CI, trots en mycket större apparat och ett tydligare tecken utåt. Folk stirrar redan när de får syn på Henrys happar så jag kan bara tänka mig vilket tittande det skulle bli om han får ett CI. Det blir vår uppgift som föräldrar att göra honom så stark att han pallar med omgivningens stirrande och pekande.
Med eller utan CI är Henry en helt fantastiskt liten unge. Han är glad, rolig, älskar att busa med sin storasyster, skiner upp när daddy kommer hem från jobbet och är bara så underbar som ett litet barn kan vara. Ja, han hör dåligt, riktigt dåligt till och med. Ja, han kommer att få kämpa mer än hörande barn. Ja, vi kommer att slåss för honom med näbbar och klor. Ja, vi älskar honom mest av alla små pojkar i hela världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar